Helt oväntade möjligheter till att jämna ut tyngderna med grannens katt öppnade sig till Brando och mig alldeles en stund sedan. En kompis till våra människobarn kom till oss och glömde att stänga dörren. Alla människor var i andra våningen, så  vi tog naturligtvis tillfället i akt och smög ut tyst och snabbt. Frihet! Vi sprang fort fort fort till garnnens gård för att spana in katten. Den var inte där.Men de där människorna var. De blev inte direkt glada, det kan jag intyga. Men jag hann inte tänka på det dessto mera, det gällde att snabbt få tag på katten innan någon skulle få tag på oss.

Vi hann söka en stund, men sedan hörde vi Mattes röst från vår egen sida av häcken. Brando, som är en riktig mamis, sprang till Matte (eller godisburken hon hade i handen), men jag var fast beslutet att få tag på katten. Jag sprang och sökte och sökte, och den där farbrodern, grannen alltså, jagade mig. Men Matte var slug - hon startade bilen. Utan mig far du ingenstans! Så tänkte jag och sprang snabbt till bilen. Och inte fick jag katten! Tusan också!

Väl hemma igen sa Matte några ord till den där kompisen som glömde dörren. Jag tror att hon sa lite väl mycket. Nu är hon lite skamsen. Hon fick ringa till den där kompisens pappa och förklara sig. Att hon tände till på alla sylindrar. Som en terrier. Vad var det nu igen jag skrev om den där uppfödarstandarden? :-)